Herdesöndag i San Francisco

Svenska församlingen i San Francisco firade idag en välbesökt högmässa i sjömanskyrkan.
Kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson ledde gudstjänsten och kören Zaida singers medverkade med sång. Efter gudstjänsten hölls församlingens årsmöte, och därefter intogs under mycket gemytliga former en kyrklunch med kycklingsallad och gott kaffebröd.

Usch vad tråkigt det där låter. Tidningstorrt. Jag försöker igen.

Idag,  en blåsig men solig aprilsöndag i San Francisco, kom en stor församling till månadens svenska högmässa i norska sjömanskyrkan. Femtio personer var tycker jag en stor skara med tanke på att säkert mer än hälften av dem hade en timmes bilresa in till stan för att komma till kyrkan. Och väl där gällde det att hitta en ledig parkeringsficka i de branta backarna runt Russian Hill. Sedan skall de åka en timme hem också. Man kan förstå att församlingen har satsat på en stadigare kyrklunch numera. Säga vad man vill, men angelägenheten är stor att komma till svenskgudstjänsten i San Francisco den andra söndagen i månaden.

Det var lite bättre, men låter fortfarande som ett sämre referat i en landsortstidning.
Jag kanske skulle pröva en helt annan infallsvinkel.

Vad fick jag med mig från den svenska gudstjänsten i San Francisco idag?
Jo några intressanta tankar om den gode Herden.
T.ex. att han både vill samla sina får i fållan men också se till att de kommer sig ut ur den, till  det jobb dom har, att söka bete. Eller den här tanken: Ibland går herden före sin hjord, och ibland efter den. Som vi sjöng i slutpsalmen 59: ..Oss följer ju Herden, vi känner hans röst. Och i andra versen: ..Men före går Herren med segerns banér.
Men det som slog mig under Pernillas predikan var, att hur mycket Jesus än talar om sig själv som dörren in till fåren och att vi människor behöver honom som vår gode herde, så påstår han ändå i slutet av dagens text liksom i förbifarten, att jag har också andra får som inte hör till den här hjorden. Också dem måste jag dra till mig.  Alltså, här sprängs det slutna rummet. Gud har många fållor på vår jord. Den fårahjord som jag/vi hör till är bara en av dem. Utan den avslutningen av dagens evangelietext blir det lätt en enda sluten herdeidyll av alltihop.

Okey, nu fick jag fram nåt personligt och viktigt. Bra.
Kanske jag skulle runda av med något roligt.

Dagens gudstjänst överraskade med en svensksjungande körgrupp som jag äntligen fick stifta bekantskap med. Gruppen övar och sjunger mest nere i the Southern Bay area, men kom idag till sjömanskyrkan för ett uppskattat framträdande. Zaida, deras ledare hade valt fina sånger, t..ex. Öhrwalls O Gud all sannings källa. Vid kaffet efteråt började vi kring mitt bord prata om en idé som Åsa framfört i församlingsbladet, att kanske det finns fler församlingsbor som också skulle vilja sjunga. Kanske vi kunde stanna kvar någon söndag och sjunga i kör en timme, dom som vill. För att sedan helt anspråkslöst medverka med sång i nästa månads gudstjänst. Jag märkte att det visst fanns ett intresse för detta kring bordet. Kul tycker jag.

Och en kul grej till.

Efter gudstjänsten idag fick jag faktiskt prata swahili med en församlingsbo som jobbat i Tanzania för Lutherhjälpen. Hur kul som helst. Och där satt en annan som med sin man hade engagerat sig i ett utvecklingsprojekt i Malawi. Och ännu en berättade för mig om sin tid i Liberia. Då jag sa att jag förutom några år i Tanzania faktiskt också är född i Afrika, nämligen i Etiopien, svarade hennes man som hade jobbat åt Lamco i Liberia, att han också hade besökt Etiopien som gruvexpert vid ett tillfälle. Rena Afrikagruppen alltså!

Ja, det får kanske räcka nu.

Jo, årsmötet, ja. Det måste jag bara kommentera.
Där ligger svenska kyrkofullmäktige i lä.
Det gick så här! snabbt.