En aning av evighet

Äntligen gudstjänst igen!
Det har varit lite si och så med det i sommar.
Men idag är det åter domkyrkan som gäller.

Jag har till uppgift att fixa ett enkelt kyrkkaffe på kyrkbacken
och har fullt schå med det timmen före högmässan.
Men sedan ringer kyrkklockorna och det hela börjar.

Ett sextiotal har kommit för att söka Gud.
Och Gud är där.
Undrar om vi ser det?

Med gudstjänster är det så olika.
Man fokuserar olika saker varje söndag.
Det är en del av liturgins rikedom.

Förutom predikan som idag är rannsakande och bra
känner jag att förbönen talar så starkt.
Alltså den s.k. kyrkans förbön som beds efter predikan och före nattvarden.

Kyrkans förbön är för mig en viktig del av högmässan.
Ger mig tid och ro att närma mig det heliga
och lägga fram mina egna böneämnen.

Vi ber för våra gemensamma böneämnen, kyrkan, samhället och världen.
Vi ber för Pakistans översvämningsoffer,
Vi ber för oss själva och vår kallelse att förena tro och liv, att leva enhetligt, sant.

Bönen avslutas med att vi ber för de nyligen döpta, vigda och döda.
Och när vi ber för de döda och deras sörjande,
då öppnas för mig valv på valv i den gamla katedralen.

Mina föräldrar, morfars och farfars, mina syskon, mina barn och barnbarn.
Kära ansikten som fladdrar förbi och blir välsignade.
Barnens mor och deras gamla morfar, och Åsas mor och syskon, barn och barnbarn.

Sedan, i en sekund av något slags gränsöverskridande,
ber jag för de längesedan bortgångna som jag håller på att lägga in i släktregistret,
just nu min morfars syskon, deras liv, deras efterkommande.

Eftersom bönen sker i Guds eviga nu, är det som om min bön på något sätt når dessa västerbottensbonddöttrar och -söner i det liv som de levde för hundra år sedan
och välsignar dem där och då.

Jag ber för Mammas faster Signhild, faster Anna, faster Matilda, faster Hedvig, faster Ida, faster Teresia, min morfar Willehad och hans bror Jonas.
Under bråkdelen av sekund välsignar jag dem alla och deras efterkommande.

Och det känns väldigt rätt.