Vaknar kl tio drygt på grund av tidsomställningen. Men hinner ändå till domkyrkan i tid för Jesu korsfästelse. Det begränsade kyrkorummet känns lite mindre främmande idag. Vi sätter oss också så att vi ser bättre.
Domkyrkokören sjunger bachkoraler otroligt snyggt och värdigt.
Domprosten leder gudstjänsten och mediterar kring domkyrkans altartavla och dess gestalter kring den korsfäste.
Och jag berörs som alltid. Kan man förresten göra annat på en så tydlig begravningsakt?
Det är ju dessutom för mig han dör och begravs.
Undrar vad Jesu död betyder? Jag funderar fortfarande på det fast jag har varit präst i snart fyrtio år. Bibeltolkningen ändras ju, bibelöversättningarna avlöser varandra med nya inblickar och tolkningar. Och Jonas Gardell tror inte alls att Jesus dog för våra synders skull. Vad är sanning?
Sant är att Jesus blev avrättad. Vi sjunger Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad. Det är kyrkans tolkning och har så varit i två tusen år. Jesus var ett offerlamm vars blod försonade människan med Gud.
Något i mig vänder sig mot denna syn, och samtidigt är det den syn som slår an mina hjärtesträngar. Jag torde aldrig bli riktigt klok på offertanken. Men om min och mänsklighetens ondska nu är så allvarlig, att den kräver ett människooffer, så vet jag vem jag ska gå till, vart jag ska fly: .. Nach Golgata. Jag vet vem som har offrat sig för min skull.
Samtidigt vänder jag mig emot tanken på att ett dödsstraff skulle behövas för att blidka Gud. Med åren har jag blivit mer kritisk till de patriarkala dragen i vår tro och gudstjänst. Och det här är ett sådant. Tanken att Gud är en förorättad kung, vars heder och stolthet blivit sårad så till den milda grad, att någon måste sona brottet med sitt blod och sitt liv känns omöjlig. Totalt omöjligt patriarkal. För mig är Gud en god och kärleksfull förälder, en himmelsk förälder, varken man eller kvinna, utan både och och ändå något mycket mer.
Män har genom världshistorien kunnat köra sina barn ur huset, förneka sin avkomma, och till och med dräpa dem. Men min bild av mödrar är att de mer än män fortsätter älska sina barn trots allt galet de gör. De förskjuter aldrig sina barn, säger aldrig till dem att Du är inte mitt barn längre. De följer med även när de inget kan förstå, som Jesu mor Maria vid korset idag. Mot hennes närhet och omedelbara kärlek till sin son ända in i döden står den nedärvda bilden av Gud som den förorättade fadern, domaren, som låter sin son gå i döden, och som sedan accepterar, godtar offret som botgöring för människans synd.
En god förälder slutar aldrig älska sitt barn. Jag känner på denna punkt att Gardell har rätt i att Gud aldrig lämnar någon enda, att rövaren på korset blev frälst innan han ens hade hunnit börja stava på någon syndabekännelse. Vi behöver inte frukta Gud i den meningen att han/hon skulle kunna förskjuta oss. I den judekristna traditionen, och särskilt före franska revolutionens tid var människans värde inte speciellt högt. Du var utlämnad till din kung och till hans gunst och nåde. Hade du tur så gick det dig väl. Hade du otur miste du hand och huvud, och detta till allmänhetens stora nöje.
Vi lever i en tid helt annorlunda än Jesu tid och tiden före 1789. För oss är människan, varje enskild människa oerhört speciell, unik och värdefull. Gud har skapat oss med omsorg för ett visst syfte, för att foga in varje litet människoliv i sin plan. Livet är okränkbart, heligt nästan som Gud själv. För mig är det därför helt otänkbart att acceptera det Pontius Pilatus gjorde med Jesus. Dödsstraff kan aldrig vara rätt. Om Gud ville visa sitt allvar med människans synd och säga stopp, det här går inte an, det här tar jag inte längre, så hade det kunnat gestaltas på något annat sätt än genom ett människooffer. För tar inte dödsdomen ifrån Gud hans godhet?
Och samtidigt -
Jag kan inte frigöra mig från känslan av budskapet i psalmen 144 O huvud, blodigt, sårat. Det berör mig oerhört att någon så älskade mig att han utgav sin ende son, för att jag skulle få evigt liv. Jag vill säga ja till det, även om jag inte köper den juridiska tolkningen. Kanske jag är mer waldenströmsk än strikt luthersk här. Kristi död visar vad kärlek är, en kärlek som går i döden för den älskade. Och ett därur kommande etiskt imperativ. Gå du och gör sammalunda.
En tolkning som också känns bra är den som beskrivs i psalmen 38, För att du inte tog det gudomliga. Den psalmen av Olov Hartman bygger på Filipperbret kapitel 2, där Jesus beskrivs som den gud som gör det omöjliga, nämligen lägger av all himmelsk glans och makt och blir människa och underkastar sig mänsklighetens villkor ända till det allra bittraste, till döden på ett kors. Denna syn ger mig mycket tröst, att Jesus är med mig i mina svårigheter, att Gud vet hur det är att vara människa, går med mig genom livet, och går före mig ner i dödens mörker för att leda mig igenom till ljuset igen.
Jag förstår inte Långfredagen, men känner starkt att det var för mig det skedde på något sätt. Jesus har dött för mig. Ja gärna, bara det inte innebär att vissa är i nåd och andra i onåd inför Gud. Visar inte Jesu kors egentligen att:
Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga.
Alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga.
Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida,
är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.
Hur tänker du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så här dags orkar jag inte tänka och formulera mer än ett tack. Tack för berömmet och dina tankar. Ska se om jag jag klurar på det där imorgon.
SvaraRaderaAtt gå in under de mänskliga villkoren - de som så tydligt upprepar, att om någon uppfyller lagen och visar att all verklig lag är kärlek, så kommer han/hon med största sannolikhet att utsättas för repressalier. Bli utstött, hånad och kanske avrättad.
SvaraRaderaDet sker idag lika mycket som för två tusen år sedan.
Att tro och lita på, att vägen till evigt liv, vägen till sann kärlek går rätt igenom hånet, utstöttheten och repressalierna är på gränsen till omöjligt. Men med Jesus som förebild och medvandrare kanske det är möjligt. Och antagligen nödvändigt.
Då kan det hända, att man upptäcker, att målet, själva sanningen, kärleken, inte bara är ett mål utan en levande Gud som visar sig när två eller fler som vandrar den vägen möts och vågar hjälpas åt med vandringen - och därmed livet.
Så tänker jag - och avskyr det sätt med vilket vi förråder varandra och Jesus när vi frossar i långfredagstemats synd och förhärligar avrättandet på ett av de värsta pinoredskap en människa kan utsättas för. Vi borde resa oss upp och ropa ut vår avsky, samlas och begråta det faktum, att vi inte lärt oss något utan fortsätter välja ut människor som får bli våra syndabockar... och förstå, att det inte längre är nödvändigt.
Om vi är beredda att bara något litet, bära den smärta det innebär, att leva i relationer till andra människor så kanske långfredagens tema kan få en djup mening för var och en av oss och för mänskligheten. Vi är inte ensamma när vi tar på oss ansvaret för det vi själva lever i - gud gick före oss, Jesus går med oss..
Visst sa Gud "mina tankar är inte människo-tankar". När Jesus kallas Guds Son ser jag det som ett pedagogiskt försök att få människor med
SvaraRaderasina begränsade föreställningar, att ana gudomen
"Jag och Fadern är ett" -Gud och Jesus är ett det vill säga Jesus är en del av Fadern/Gud. När Gud offrar sin Son, så är det en del av Gud själv som offras för att människor skall bli fria från sin synd. Allt handlar alltså om Guds
kärlek - inte om grymhet och människo-offer.
Vi tänker enkelt och fyrkantigt, men med hjälp av Guds Ande kan vi ana ett högre tänkande...
Kyrkråtta.
Bra och intressanta tankar. Tack båda två. Synd bara att kyrkråttan ville vara anonym, för då kan jag inte riktigt ta till mig det du säger, för då känns det som om du pratar med mig med ansiktet bortvänt.
SvaraRaderaMen jag har aldrig fattat vitsen med att trycka till folk och kalla dem för eländiga syndare och riktigt spela på det dåliga samvetet och skulden och skammen om man inte vill skrämma till lydnad eller underkastelse. Och som jag har förstått det så sa Jesus aldrig till folk att dom var usla utan tvärtom att de skulle resa sig upp och leva sina liv.
SvaraRadera/Ebba
Det är just det som är svensk kristenhets dilemma, Ebba, att vi är ett folk som haft en statskontrollerad kyrka. Under femhundra år har det legat i kungens intresse att bl.a. genom religionstvånget hålla folket samman under "Herrans tukt och förmaning". Vi har detta lik i lasten med oss även sedan vi lämnat statskyrkosystemet och nu är en fri svensk folkkyrka. Gångna tider har präglat våra tänkesätt mer än vi tror och önskar. Det är därför även du antyder att kyrkan fortfarande skulle vilja trycka till folk uppifrån och skrämma till underkastelse. Sånt är idag totalt främmande för den kyrka jag tillhör. Idag lyfter vi fram just det du slutar din kommentar med, att Jesu exempel och hans närhet idag rätar våra ryggar och ger kraft att ta itu med våra liv.
SvaraRaderaDen dag jag behöver få något förlåtet så vet jag att förlåtelse finns. Men jag skulle aldrig vilja pressa folk och spela på deras dåliga samveten. Som präst vill jag finnas till hands för dem som faktiskt brottas med sina fel och brister och vittna om att det finns förlåtelse och försoning, eftersom jag själv har upplevt den. Jag vill vara som en tiggare som berättar för en annan tiggare var det finns mat.
I mitt inlägg diskuterade jag just de olika syn på korsfästelsen som jag har mött under mitt liv. Och dit hör det här skam-skuldspöket. Jag försöker röja i bråten och se vad jag kan finna idag som känns ärligt och bärigt. Hoppas du förstår.
Men snälla nån, Jan, har inte du lovat att predika även det som gör oss förkrossade? (Även NT och Jesus´ egen förkunelse är ju smockfullt av det!). Vi kan ju - apropå ditt försök att göra lagen till nåt Gustav Vasa hittade på - vända på steken och säga att NU när kyrkan på allvar blivit en statskyrka (Vox Populi Vox Dei) så kräver folket genom sina politiska partier att kyrkan
SvaraRadera1) slutar prata om synd och skuld och Jesusord om blod "som utgjuts för många till syndernas förlåtelse" eller Johannes-ord "han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens", "inte består kärleken i att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder"
2) slutar antyda att inte alla självklart skulle komma till den himmel väldigt få egentligen tror på
3) ergo lägger ner Svenska kyrkans mission och hävdar att de tre viktigaste målen för Svenska kyrkans internationella arbete är a) landsbygdsutveckling, b) miljö/klimat och c) ekonomisk rättvisa (vilket jag fick lära mej på Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel 2008-09)
4) slutar hävda att det finns någon som helst vits för ett barn med att ha just en mamma
5) slutar hävda att bara kvinnor kan föda barn (jo, queer-processen går vidare genom mitt FP)
6) slutar protestera eller aldrig börjar protestera hej vilt mot det politiska system som så uppenbart har kontrollen över kyrkan.
Och det är bittert allvar: när Ulla Karlsson inte bara slänger ut trevare som du utan rakt av förkastar det kristna evangeliet - obs det kristna! det finns ju fler, se Gal. 1 - blir hon inte "avkragad" som de högkyrkliga. John Shelby Spong bjöds in till Västerås stift under Ytterberg, så varför uppröras eller ens bli förvånad när präster där nu också börjar låta som Spong?