EFS i Mittnorrland

I vinterns hittills besvärligaste väglag har jag idag kört upp till Örnsköldsvik och mottagningsgudstjänsten för EFS' nye distriktsföreståndare Björn Westerlund. Mottagningen leddes av missionsföreståndaren Stefan Holmström, min gamle missioärskamrat från Tanzaniatiden. Han är alltså numera ledare för Svenska kyrkans största missionsrörelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Det är nyttigt att komma ut från stiftets korridorer och domkyrkans ritualer och prova andra, s.k. friare gudstjänstformer. Även om dagens sätt att fira gudstjänst kändes lite torftig och lite obekväm för mig, så är jag glad åt att vår kyrka kan erbjuda bredd i utbudet, allt från stramare symbolladdade rituella högmässor till som idag en gudstjänst med avspändhet och mycket popig sång och en med betoning på predikan och förbön.

EFS i Mittnorrland har idag fått en ledare som inte är präst eller ens teolog, men en man som utstrålar ödmjukhet och kärlek till Jesus och sin uppgift. Det skall bli spännande att följa honom. En lekman skall alltså bli chef över ett antal prästvigda medarbetare, en inte helt vanlig syn i vår kyrka. Vid sin sida får han också en teologisk rådgivare i den väl erfarne prästen Elon Elvinsson som är pastor för EFS-föreningarna runt Sundsvall och Härnösand. Jag tror att de har goda förutsättningar att bli parhästar i uppgiften.
Sen återstår det att se hur vi skall kunna vårda vår gemensamma uppgift att som delar i en och samma kropp bygga kyrka här i vår region. Många inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen känner en oro för Svenska kyrkans utveckling, t.ex. att Jesus Kristus inte predikas och bekänns som förr, eller att kyrkan har öppnat äktenskapet för samkönade par. Och när det gäller utlandsarbetet, en hjärtefråga inom EFS så har man avbrutit sin samverkan med kyrkokansliet och åter inrättat en egen missionsavdelning och flyttat ut ur Kyrkans hus. Inom Svenska kyrkan finns också frågor omkring EFS och vart utvecklingen är på väg. Hur skall vi få en generös lojalitet mellan parterna? Alltså låta det vara lite olika i organisations- och gudstjänstformer men samtidigt trofast stå vid varandras sida, för att citera vigselordningen.
Själv är jag stolt och glad över att vi inte längre diskriminerar homosexuella när det gäller samlevnaden. Men jag är också stolt och glad över den Jesustro som ännu finns kvar inom vår kyrka genom EFS. Vad jag saknar hos EFS är till stor del en trinitarisk helhetssyn, alltså betoning av alla delar i vår tro, t.ex. skapelsetron, ansvaret för samhälle och miljö och sånt som hör till trosbekännelsens första del, men också betoningen av sakramenten, alltså dopet och nattvarden som näringsställen för tron.
EFS har en särställning inom svensk kristenhet genom sin position mitt emellan kyrkan och frikyrkan. Den förre distriksföreståndaren Greger Larsson brukade säga att EFS är för ekumeniken vad kladdet är mellan kexhalvorna. Ja kanske det. Jag tror, hoppas och ber för vår kyrkas enhet samtidigt som jag ser hur det spretar på många fronter. Vårt samhälle har utvecklats så rasande fort att den teologiska reflexionen och den andliga självförståelsen inte har hunnit med inom våra sammanhang. Måtte vi inte gripas av panik när allt rusar på. Kanske det är så att Jesus är densamme, igår, idag och i evighet.