Lennart!

Lennart,
Vi har tagit farväl av dig i helgen.
Lagt vår blomma vid din kista.

Fattar inte vad som hände dig där ute på bryggan.
Nu är du borta, inte längre kvar hos oss.
Vi saknar dig.

Jag saknar dig.
Ditt självklara Hallå, när du kommer in genom dörren.
Dina beskäftiga steg över grusgången på väg till eller från garaget med ett verktyg i handen.
Din egen stund på balkongen med en bok och ett glas gott framför dig.

Du rattar kunnigt din båt över fjärden,
förbi kruttornet och Norrisund ända bort tills vi ser er egen vik.
Du girar styrbord så att storstenen är rakt akterut.
Saktar in och lägger till innanför stenpiren.
Vi är framme.

Det var där dom fann dig.
Inne i din egen hamn.
Bredvid din båt.
Färdig med alla dina projekt.

Tack Lennart, för den tid vi fick tillsammans.
Tack för din omsorg,
dina många steg hit och dit för de dina.

Tack för stilla stunder efter arbetsdagen,
stunder som jag fick med dig, på någon balkong eller altan.
Möte mellan själar,
Tankar kring syskon eller barn.
Samtal om åldern.
Om livet.

Tack för dina goda råd om ditt och datt som jag inte förstår mig på.
Vattenpass och vinklar.
Bärlinor och båt-tvätt.
Material och måleri.

Så kunnig,
så klurig,
så härligt humoristisk.

Din omsorg om de dina,
självklar och praktisk.
Du byggde och renoverade.
Sjöbod, bastu och altaner,
Och ny fasad och nya fönster på huset inne i stan.

Du hann med det du skulle.
Ordning i ekonomin,
ordning i verktygslådan.
Hela tiden med din hustru nära.

Stolt över släkten.
Mån om din svärmor.
Ängslig för barnen.

Lennart,
King of the Floor!
Den självklare festkungen.
Först och sist ute på dansgolvet.
Och ett skämt till alla och envar.
Hela tiden så glad, så nära, så levande.

Jag fattar inte att du är borta.
Hoppas att du inte är det.
Det var ju en ton i psalm 172 i fredags:

"De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Tack, Lennart.
Vi ses där.
I dansen.