Ten minutes to landing

Av personliga skäl bestämde jag mig för att avstå sista tjänsteresan inför semestern.
Så nu har jag bara en dag kvar. Det känns bra. Mycket bra.
Det finns en trötthet som bara solen kan bota,
och det finns faktiskt annat i livet än Svenska kyrkan.
Det finns behov av arbete på hus och hem och av andlig vila och reflektion,
av att träffa barn och barnbarn, och att spela piano nån regnig dag.
Kort sagt, jag är less och vill göra annat nu tills blåbären är mogna.
Så i morgon rätar jag upp stolsryggen och fäller ihop skrivbordet och spänner loss selen. För det är dags för touchdown, inte i Wien och Slovakien som tänkt var, men i sommarlovet.