Julgardiner!

Just nu medan jag sätter mig ner för att skriva om kvällens gardinuppsättning, hör jag hur kvällsplanet från Stockholm till Kramfors passerar ovanför oss. Det hörs som ett propellerplan och kommer att ha landat inom fem minuter.

Kvällen har alltså handlat om julgardiner. Vi köpte dem för flera veckor sedan men först ikväll har vi satt upp dem. Gardiner är en lagom svår syssla för mig som inte begriper mig på större ingrepp som att slå ut en vägg och göra en portal, eller att fixa en ny elkabel från dosan där till hörnet där. Gardinuppsättningar har liksom blivit min grej, vilket jag inte direkt är stolt över. Tycker egentligen att det är lite femi, men om man nu inte duger till att ge sig på väggen med en motorsåg så...

Som erfaren gardinupphängare vill jag därför berätta hur man går till väga för att sätta upp helt nya vardagsrumsgardiner. Julgardinerna ifråga är alltså redan inköpta, vackra röda och sidenaktiga från Indiska. Hustrun ger sig i kast med att stryka ut alla veck medan jag ger mig på väggen. En ny stång ska upp där vi än så länge har den förra ägarens panelgardiner hängandes. Alltså börjar jag med att ta ner de gamla gardinerna och rulla ihop dem. Det är den lätta delen av projektet.

Sedan handlar det om tumstocken i en timme framåt. Jag har nämligen bestämt mig för att måtta efter taket, inte efter fönsterlisten. Tycker det är viktigare att den nya gardinstången ska bli parallell med taket än med fönsterfodret som inte kommer att synas därunder. Vardagsrumsfönstret är egentligen två fönster plus en verandadörr och mäter 3,4 m i längd, en rätt avsevärd sträcka som alltså skall bli vågrät och parallell med taket.
Jag bär ner tusen verktyg och sladdar och borrar från vinden och bär fram stolar att stå på. Hittills inga problem. Tar mått och beslutar mig för att gardinfästeshållaren, dvs det där lilla gråa järnblecket med två hål i, ska sitta 13 cm från taket på tre ställen: till vänster, till höger och mitt emellan. Nu är jag faktiskt bra på att mäta och räkna ut hur jag ska göra, så det är ingen konst. Första fästet, det vänstra, kommer snabbt på plats även om det blir lite snett, för skruven vill liksom neråt lite. Men ingen kommer att tänka på det. Så hakar jag i gardinstångshållaren, ett vinkeljärn med två u:n i, som räcker 20 cm ut från väggen över blombrädan. Det kommer att bli så bra. Och en kollmätning ger vid handen att hållaren sitter exakt 12 cm från taket. Hoppsan. Måste bero på buktningar i väggen.

Det andra fästet tre meter åt höger kommer också på plats i ett huj och visar sig hålla det tänkta måttet 13 cm från taket. Hm. Återstår det mittersta fästet. Jag lägger upp stången och mäter och kollar och mäter fjorton gånger igen. Sedan prylar jag hål i tapeten och skruvar dit fästet. Sätter dit gardinhållaren och mäter. Den håller 12 cm från taket. Okey..? Av tre fästen sitter nu två en centimeter högre än den tredje som sitter längst till höger. Jaja, tänker jag, det är nog försumbart.

Hustrun kommer och börjar trä på de nya härliga glansiga gardinerna på stången. Och det blir så fint. Jag står där och beundrar mitt...
- Det är snett, hör jag bakom mig. Högra sidan hänger lite.
Tänk att hur noggrannt jag än har mätt så diffar eländet på en cm i högra fästet, och tror du inte att kvinnan med falkögat ser det! Det handlar här om två problem, ett kvantfysiskt minst, och ett relationellt. Det fysiska: Hur kan det diffa på en hel centimeter när jag mätt så In-i-nordens noga för vart och ett av de tre fästena?? Kvantfysiken lär nu till all lycka att materien inte är riktigt förutsägbar utan liksom bestämmer själv hur den ska möta sina utmaningar. Det köper jag. Men då är det värre med domen från kvinnan: Det är snett... Vad gör man åt det? Jag stryker flagg och håller med, för till och ned jag ser ju hur den nyinköpta långa stången dippar ner åt höger.
- Jag ska fixa det, säger jag och går undan för att göra sju konsekvensanalyser kring olika scenarios och begrunda mina möjligheter. Men rätt snart visar sig mästaren i mig, och jag glider sakta fram så-som i slow-mo-tion. Ta-ger en papp-bit och vi-ker den-samma trenne gånger. Avancerar fram emot det högra gardinfästet och trycker så upp gardinhållaren så att dess korta vinkelben lättar lite från väggen. Där kan jag så stoppa in min hopvikta pappbit och sålunda ge hållaren stöd. Då vinkelbenet kommit ut ett par mm från väggen, ger det så mycket effekt på den längre vågräta delen av hållaren, att den vippar upp just precis lagom för att stången skall vila på sin hållare exakt 13 cm från taket som på de två andra hållarna.
Alltså, visst är man husets hantverkare nr ett!

Och kvällsplanet landar välbehållet i snöyran.