Låt oss tala om döden

Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.

Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.

Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.

Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?

De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.

Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?

Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.

Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.

Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:

Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.