Morgon i solen

Efter morgonkaffet, framåt tio sådär, lägger jag mig på altanen för att sola.
Det är första gången i år, och vem vet, kanske sista. Det gäller att passa på.
Blundar och känner att solen värmer min rygg.
Lyssnar in nuet, just den här stunden.

Bäckens stilla brus ligger som en matta under övriga ljud.
Lite trafik från efyran ingår också svagt i mattan.
Det som egentligen hörs just nu är fåglarna.
Ljuvliga bofinkar med gränssättande skönsång över sina revir.
Den till vänster har en lång sirlig drill. Jag får känslan av en gymnast som gör en snabb ansats och därefter en elegant volt över plinten. Hannen till höger är mer kortfattad och trulig: Ett, två - och trefyr! precis som i simskolan på Snibben en gång.

Bakom bofinkarna hörs små mesar viska inne ibland granarna.
Dom gör det inte på stora scener utan i dolda dälder.
En och annan trast trastar sig över gräsmattan bakom mig.
Den fågelstackarn fick ingen sång alls av vår Herre utan bara ett saxande kraxande hest läte.
Hoppas han inte förstår hur eländigt det låter.

Sen kommer dom. Sommarens luftakrobater. Svalorna. Glider in och över mig snabbt och vigt medan de jublar över sina flygkonster. Fast mer prosaiskt uttryckt låter det som om dom jagar iväg en inkräktande flygare. Vår lille Mozart flyger upp från sin utkikspost bredvid mig och morrar och hoppar åt svalorna. Han hävdar väl sitt revir han, killen våran.

Efter en stunds hörselorgie i allt detta nyktrar jag till av ett annat ljud.
Högt, högt däruppe i det klara blå föds från söder ett motorbrum. 
Det är förmiddagsflyget från Stockholm som gör en kort överflygning under inflygningen mot Kramfors. 

Ljudet dör bort rätt fort
och kvar är bäcken, fåglarna och jag
i tystnaden under solen.