Hur är det nu med Gud?
Jag menar, vem är Gud?
Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som
konung, herre, domare, herde
och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen. Och nu Vår Fader, du som är i himlen.
Numera
studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud.
De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla.
Och, detta
oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.
Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.
Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har
åldrats och förändrats genom åren.
Idag handlar den inte så mycket om att
”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus,
gärna ljudligt. Jag
känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning.
En
förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är
just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt,
att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus.
”Jesus är
gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”
Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens
julbön.
Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa,
så
får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,
dvs konung, herre,
domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.
Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar
mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt
väsen.
Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.
Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och
utsatt.
Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.
Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?
I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.
Jag behöver båda bilderna, far och mor.
Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som
Moder.
Är det heretiskt att i min privata bön be:
Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är?
Jan, den kristna traditionen, såväl som bibeln innehåller en mängd sätt att beskriva eller tilltala Gud. Självklart - menar jag - gör Du inte fel som i Din bön ber både fader och moder. Att det blir komplicerat i en allmän gudstjänst, är också nästan lika självklart. Den bön som Jesus lärde oss är ju formulerad som en bön till Fadern. (Även om evangelierna beskriver några olika varianter av bönen, så helt säkert är det ju inte hur Jesus själv faktiskt bad). Men kyrkan har bett på ett visst sätt (i olika översättningar) under lång tid. Det betyder mycket för mig.
SvaraRaderaDäremot ser jag annorlunda på vårt förhållande till Jesus. Att det kan finnas en begränsning i en "tajt" relation till Jesus, det förstår jag. Men i Svenska kyrkan idag är det inte någon stor risk. VI behöver mer Jesusfromhet. Inte mindre. Så många ber enbart till Gud.
Inkarnationen är fundamental. Liksom soteriologin. Jesus är verkligen inte bara mänsklighetens frälsare utan hela tillvarons. I den meningen är Gud större än det mänskliga. Men vi har ett särskilt ansvar som Guds avbild. Utan Jesus blir det ansvaret bara lag.
Som vik. lärare i homiletik går jag gärna tillbaka till biskoparnas ord: "I predikan ska Kristus inkarneras så att människor kan förstå sina liv utifrån att vara Guds älskade, förlåtna, försonade och befriade" (Biskopsmötet 2014:24).
Pax et bonum! Frid och allt gott! Din vän och kollega, Anders
Min tro är lite enkel. Gud är över, bortom och innanför allt. Jesus är Guds sätt att visa sin fullkomliga och uttömmande kärlek för oss och ge oss en perfekt förebild för hur vi ska leva. Vi kan tala till Gud på vilket meningsfullt sätt som helst som uttrycker vår tacksamhet för Guds ofattbara omsorg om oss. Guds namn är ju "Jag Är". "Mother God, help us as we struggle with our relationship to you. Give us courage and trust. We are secure in your lap. Vi är trygga i din famn." Syrran U.
SvaraRadera