Det hettar till på bloggen så fort man skriver Bjästa. Men så är det också hemskheter vi har fått höra och se under de senaste dagarna.
Det är roligt att många läser mina inlägg. Men jag blir fundersam över tonläget i en del kommentarer. Hur för mig helt obekanta och anonyma medmänniskor kan nedlåta sig till att bara råskälla över det jag skriver förstår jag inte. Och jag behöver inte heller acceptera sånt i min blogg. Visst är det roligt när folk ids kommentera det jag skriver om. Det är ju en del av nerven i bloggandet. Men jag känner att jag vill ha lite mer saklighet och hyfs i kommentarerna. Jag tar gärna emot tankar och åsikter om det jag skriver, men kommer att bli stramare med rena invektiv och oförskämdheter, och med anonyma kommentarer.
Till Peter H: Då du nu i ett par kommentarer har tyckt till om det jag skrev i inlägget Bjästa häromdagen, vill jag gärna förklara min ståndpunkt. Vad jag menade med att jag kanske borde hålla tyst var inte att man ska tiga om orättfärdigheter, utan att jag inte kände mig så tvärsäker direkt efter det upprörande teveprogrammet. Hade ju inga andra fakta att navigera efter än vad programmet hade serverat.
Även ett TV-team har ju en egen agenda. Erfarenheten har under åren lärt mig att verkligheten alltid är mer komplicerad än vad som ryms i en timme TV-tid. Jag borde alltså vara försiktig med mina domar innan jag har fått mer på fötterna ungefär, så menade jag.
Men det framgick tydligt av mitt inlägg att jag var upprörd och ledsen för det som hade hänt i Bjästa. Över att alla, inklusive min vän prästen tycktes hylla förövaren och lämna de drabbade. Därför kan jag tycka det hade varit mer klädsamt av dig med en fråga vad jag menade med att jag borde hålla tyst än med det som du skrev. Vi känner ju inte varandra och borde tänka på hur vi möter varandra i blogosfären. Det är riskabelt med anonymitetens möjlighet. Det visar inte minst Bjästa. Man kan frestas kasta ur sig domar som inte är särskilt välgrundade eller ens välmenande, och utan att ta ansvar för vart dom tar vägen. Och då är vi inte stort bättre än dom vi kritiserar.
Men tack för att du presenterade dig till sist. Det hedrar dig.
Välkommen tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
stor kram till dig som är så sakligt ärligt varm!
SvaraRaderaCred. till dig Jan!
SvaraRaderaHej Jan!
SvaraRaderaTittar ofta in på din blogg - för att följa hur du har det och för att du skriver bra. Hoppas att du inte tar illa upp att jag nu använder ditt utrymme för att tycka till i Bjästafallet (i så fall är det ju bara att radera...)
Jag tycker inte att det är trovärdigt att påstå sig alltid stå på offrens sida, när man på grund av mediastormen inte vågar säga att en ung kille som våldtar naturligtvis också är ett offer antingen för sjukdom eller omgivningens/vuxenvärldens svek. Rätt och nyanserat uttryckt förminskar det inte stödet och medkänslan för dem han förgripit sig på. Och med det minsta uns av god vilja så skulle man kunna utgå från att det är detta som Lennart Kempe (på ett förvirrat och klantigt sätt) menar med "stackars kille" - dvs. som måste leva med skuldbördan att redan inte bara ha saboterat sitt eget liv, utan också för livet skadat två unga tjejer. I Bjästa finns tre ohjälpligt sammanlänkade offer. Tre barn!
Att endast tala om två offer är ett tyst godkännande av att drevet nu bytt riktning. Oavsett skuldfråga så är det inte "mindre hemskt" att Oskars familj nu måste ha polisskydd och snarast flytta från Bjästa. Det hat som nu väller fram och tillbaka i olika svallvågor är häxprocesser i modern tappning i flera riktningar som s.k. civiliserade och många fall även kristna gladeligen kastar sig in i på sina bloggar och på Facebook som om det vore helt OK att stena folk bara man inte kastat den första stenen.
Hälsnigar Lotta K (som en gång var en av textskrivarna till födelsedagssången om Bolle)
Tack Lotta för dina tankar. Roligt att du ville reagera. Skriv till mig eller ring så kan vi prata mer. Sången ni skrev glömmer jag aldrig...
SvaraRadera