Ärkebiskopens möte om barn och unga

Igår var stora delar av uppsalasläkten i domkyrkan för att delta i sändningsmässan. 

Jag låter min dotter Lina skriva om hur det var. Vi tyckte allihop ungefär som hon. 

Välkommen som gästbloggare, Lina!

Sändningsgudstjänsten i slutet av ärkebiskopens möte om barn och unga i Svenska kyrkan – jag tog med mig barnen och gick dit, mycket för att min bror skrivit körmusiken och för att barnens far varit engagerad i mötet, men också för att jag ville att barnen skulle få vara med om den här händelsen:

Domkyrkan i Uppsala omgjord till en skog. Barn-, flick- och pojkkörerna tillsammans i koret. En barninklusiv teologi.

Nyfiken var jag ju också: Hur skulle de ge plats – såväl i rum som ljud – till verkliga barn med alla sina yvigheter, sprillande livslustar och omedelbara känsloyttringar?

Jag sökte utmanande teologi i urgamla rum – jag blev besviken.

Visst fanns barnarösterna där. De sjöng, de läste evangeliet och de fick hjälpa till att dela ut nattvarden. Alltsammans på de vuxnas villkor och enligt de vuxnas föreställningar om vad gudstjänst är.

Mina högst verkliga barn och deras kusiner, tillsammans med några andra, var liksom vid vilken annan gudstjänst som helst hänvisade till de tio kvadratmetrarna i ett sidokor som gjorts om till barnhörna. Liksom vid varje annan gudstjänst satt föräldrarna bredvid och oroade sig lite över att barnen kanske lät en aning för högt, att de kanske störde de vuxna gudstjänstdeltagarna. Ingenting i liturgin eller gudstjänstform vände sig till barnen. Barnen som gudstjänstbesökare var fullkomligt osynliggjorda.

Ärkebiskopen talade så fint i sin predikan om att ”Jo, barn utmanar våra gränser. De är själva livet som spränger sig fram och vi vuxna reagerar lite bekvämt med att önska dem bort till ett annat bord, en avskiljd vrå, så att vi får ha våra idéer och vanor i fred.” Hans poäng var allt det som gudstjänsten inte var: Att vi måste låta livet spränga fram. Att det är jobbigt, men oundvikligt och underbart.

I mitt hjärta ser jag det framför mig – hur de skulle kunnat göra, vad de hade kunnat våga:

Tänk er till exempel lovsången. Tänk er att säga: ”Kom alla barn, nu ska vi göra något roligt, för det finns ingenting som Gud tycker som mycket om som glädje. Vi tar av oss skorna. Vi tar av oss sockorna. De vuxna kanske vill stå kvar i bänkarna och sjunga en sång, men vi andra springer barfota runt kyrkan längs sidogångarna. Kom!” Och så kunde lovsången blanda sig med barnens jublande ben och fötter, deras skrik och skratt.

Om de ändå hade vågat. 

Lina Sjöberg