Över en hel kontinent

Vi lyfter från John F Kennedy airport kl 14.30 på tisdagseftermiddagen efter en helg i New York hos barn och barnbarn. Det är molnigt, vi har inte sett solen på hela helgen men det har varit runt tio-tolv plusgrader. Den stora Boeing 757:an svänger av åt väster bort från Atlanten och östkusten. Kommer upp bland molnen. Men inte ur molnen. Det tar en och en halv timme av intensiv turbulens inne bland molnen över Pennsylvania och Ohio innan solen visar sig och det blir klart och lugnare att flyga.

Det här landet är stort, gigantiskt stort. Flygningen från NY till San Francisco tar i bästa fall 5½ tim. När vi kommer ut ur molnen breder sig ett vidsträckt och platt vinterland ut sig under oss, fläckvis täckt av snö. Vi är redan väster om Chicago nånstans.
Jag försjunker i min bok Berlinerpopplarna och finner den mer och mer fängslande. Missar helt Iowa och Nebraska så när som på en bred flod som ringlar söderut därnere i en bred dalgång. Det måste vara Missouri, Mississippis biflod. Sån långt jag ser längs floden finns cirkelrunda bevattningsanläggningar för jordbruket.

Nästa gång jag tittar över hustrun som sitter på en A-plats, dvs vid fönstret på babords sida, dvs till vänster i färdriktningen, ser jag att landskapet förändrats från mellanvästerns platta vintergolv till en bergskedja. Klippiga bergen tornar upp sig som riktiga alper. Höga toppar vita av snö och däremellan snöfria dalgångar. Vi passerar över Wyoming-Colorado nånstans, och det är mycket vackert att skåda.

Efter nån timme till lägger jag ifrån mig min bok igen och tittar ner. Nu är allt brunt därnere, men mil efter mil av raka vägar vittnar om mänskligt liv ändå. Berg sticker upp här och där ur ett dött och sandigt landskap. Utah. Så blir höjderna fler och bergen likaså. Men efter dem ännu mera öken, Nevadaöknen. Det var kantänka här som mången guldgrävaraspirant likt Arvid i Utvandrarserien dukade under. Länge varar öknen, verkar närmast saharalik.
Men vacker i sin enorma omutlighet.

Så tornar berg upp igen, höga berg. Hittills har färden från Chicago ungefär varit molnfri. Men nu syns molnslöjor dra in från väster över bergen. Vi är över Sierra Nevada. De vita bergstopparna avbyts snart av gröna berg och jag förstår av det jag ser att vi närmar oss Stilla havet. De gräsklädda bergen får snart träd, och dalgångarna avlöses av ett riktigt bördigt landskap, rena lapptäcket av uppodlad mark. Vi har kommit till Kalifornien.
Strax därefter påbörjas landningen.

En gammal sång, som Isabella nynnade på i morse innan hon gick till skolan, rinner till inom mig när planet tar mark och jag gläds åt att vara hemma. Ja det här är faktiskt första gången vi "kommer hem" igen till vår stad i vårt nya land.

This land is your land, this land is my land
from California to the New York Island.
From the redwood forest to the Golf stream water.
This land was made for you and me.