Super Bowl Sunday

Jag trodde denna söndag skulle handla om att Jesus blev förkastad i sin hemstad Nasaret.
Det var ju det texterna och kyrkoåret här i USA handlade om, i alla fall i den lutherska kyrkan. Jag förberedde och exekverade allt vad jag förmådde, på engelska och allt.
Och församlingen verkade tacksam och önskade mig välkommen tillbaka som predikant.

Men - dagen handlade inte alls om Jesus, utan om Super Bowl.
Innan jag kom hit hade jag överhuvudtaget inte hört begreppet.
Om det nu finns någon lika korkad som jag, så kan jag berätta att det är den en av årets allra största idrottshändelser i detta underliga men underbara land.
Finalen i elitserien av amerikansk fotboll.

Det var som på sjuttiotalet när Ingemar Stenmark åkte. Allt stängde och höll andan.
Så var det här idag. Till och med kyrkan anpassade sig och stängde i tid för matchen.
Väl hemkomna från dagens gudstjänst och utflykt bänkade vi oss vid teven och försökte förstå vad som var så extraordinärt med denna sport. En massa killar som rusar in i varandra och brötar ihop sig tills domarn blåser.
Men rackarn, rätt som det är börjar Luleå hockey-tjejen vid min sida fatta spelet och förklara och prata som om hon förstod.
- Nu ser du att de röda måste ta sig fram till den där linjen under nästa försök, annars...
- Öhh..?

Jo, visst blev det mer och mer begripligt ju längre vi tittade. Till slut måste jag erkänna att rätt lag vann, dvs inte San Francisco Fortyniners utan Baltimore Ravens.
Men - jag tror inte idag iaf att jag som gammal pacifist kommer att bli en älskare av en sport som handlar om att claim land och skjuta bollen som en kula. Lite väl konfrontatoriskt-imperialistiskt för min smak.

Det finns a movement i USA som kämpar för att måndagen efter Super Bowl ska bli en nationell helgdag, minsann.
Som påskdagen typ.
Hmm.