I Guds hus

Idag var Jesus vid tolv års ålder i templet.
Stannade kvar där och tjuvbörjade sina teologiska studier
tills föräldrarna hittade igen honom efter ett par dagar.

Jag måste få citera dagens predikant i domkyrkan:
"Vår vackra helgedom i all sin prakt och med alla sina utsmyckningar
är egentligen inte heligare än en platt-teve eller en bänkskiva."

Halsbrytande och på pricken.
Poängen år förstås det som vi sjöng om i en av psalmerna:
Vi äro Herrens tempelhus, byggt utav levande stenar.

Tolvåringen satt också med oss i bänkarna.
Såg den gamle farbrorn längst bak
som stapplade till kyrkan för att höra tacksägelsen efter sin avlidna fru.

Satte sig på I:s plats långt framme till vänster
där hon aldrig mer skall sitta och sjunga.
Nu sjunger hon med därovan.

Gick med i processionen,
osynlig bland alla medverkande
och hjälpte E att hålla korset.

Stod bredvid diakonen och åhörde berättelsen
om sitt första kyrkobesök i Jesusalem.
Log åt igenkännandet.

Hjälpte prästen förklara
att kyrka inte är en byggnad.
Utan det är där Gud bor.

Hjälpte sedan en dam fram till nattvarden.
Hon hade så besvärligt med kärlkrampen idag.
Hon och vi andra fick där framme möta hans blick.

Tolvåringen visste redan att Gud var hans far
och ville därför vara nära honom,
känna Guds närvaro i templet och höra mer om honom.

Jag minns min ungdoms KGF-vintermöten på Hampnäs efter nyår.
Kalla vinterpromenader till Själevads kyrka för att fira mässa,
och däremellan god undervisning om kristen tro.

Jo visst, det var mycket annat där också:
blyga förälskelser, lek och skoj och sång till gitarr till sena natten.
Men mitt ibland oss gick också tolvåringen och trivdes.

För där bland oss bodde hans far
som också var vår far.
Och kyrkan var vår mor.

Välsignade vinterdagar,
då det som idag var minus femton minst
och röken steg rakt upp ur skorstenarna.

Och Gud var nära
och varm.
Som idag.