Ingegerd

En liten särling i vår församling.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.

Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.

Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.

Såg som sin uppgift att samla ihop psalmböckerna och agendorna efter gudstjänsten

och att följa diakonen på andakterna på äldreboendena.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.

Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.

I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.

Förlåt.

Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.

Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.

Och hon valde sommarpsalmer till sin begravning,
En vänlig grönskas rika dräkt,
i januari.

Härligt. Hoppfullt. Himmelskt.

Tack Ingegerd.