Julkampanjen

Svenska kyrkan har nyss avslutat en julkampanj för sitt internationella arbete. Hur mycket som har samlats in vet vi inte än, men insamlingen är bara halva kampanjen. Lika viktigt har det varit att informera om vad vår kyrka gör. Genom vår kyrkas kontaktnät med andra kyrkor världen runt har vi en möjlighet att snabbt och med kraft göra gemensamma insatser vid plötsliga händelser, eller göra gemensamma uttalanden angående orättfärdiga strukturer. Nätverket ACT, Actions by Churches Together, tillhör den ekumeniska familjen kring Kyrkornas världsråd. Våra julinsamlingspengar går nu till de projekt som Svenska kyrkan åtagit sig att ansvara för i detta stora nätverk. Eller till långsiktiga samarbetsprojekt tillsammans med någon av våra partners i syd.

Något jag uppskattar med Svenska kyrkans internationella arbete är dess insamlingspolicy. Vi sätter in våra missionskollekter på ett 90-konto, vilket borgar för en trovärdig kontroll av att allt går rätt till med planering och uppföljning av de satsade medlen. Och kyrkans administrationskostnad kring 14% är en mycket bra siffra. Kontroll, säkerhet, revision och uppföljning måste få kosta 14% av de insamlade medlen om vi skall vara trovärdiga.

Svenska kyrkan skickar inte ner filtar, kläder och sånt till nödlidande, utan skickar ner pengar så att våra ekumeniska partners därnere kan skaffa fram detta i närområdet. Detta borgar för att behoven tillgodoses bättre än om vi här uppe långt borta skickar det vi tror behövs. Träffsäkerheten är större på närmare håll.
Dessutom vill vi inte förstöra den inhemska produktionen av t.ex. kläder. Om vi skickar kläder till fattiga länder, förstörs deras egen textilindustri genom de dumpade priser som de skänkta kläderna betingar. Och en annan sak, vi förnedrar mottagarna genom att göra dem beroende av gåvor.

En annan sak som jag uppskattar är att Svenska kyrkan satsar på att hjälpa ett helt samhälle i stället för ett utvalt fadderbarn. De familjer som blivit utvalda till att ta emot hjälp till sitt barn genom fadderbarnsgivande får snart problem med sina grannar och sin by. Avundsjuka och utfrysning kommer som ett brev på posten för en sådan familj. Jag tror att fadderbarnsverksamhet verkar vara till mer för givaren än för mottagaren. Jag är glad att vi inte längre stöder de fattiga på det sättet utan satsar på att utveckla den enskilda människan i hennes sociala sammanhang i stället.

En bra sak till är att vi numera uppmanas till stolt lojalitet med vår egen organisation. Svenska kyrkan är i all sin brist med i många oerhört viktiga projekt i nära samverkan med våra systerkyrkor i andra länder. Vår hjälp når fram tack vare att vi har dessa nära relationer. Jag ser ingen större anledning till tvivel på vårt internationella arbete. Det är transparent, övervägt och långsiktigt.
Och även om inte allt är guld som glimmar i vår verksamhet, så känner jag stolthet över vår kyrkas policy i arbetet för att hela världen.