Vad får de unga med sig?

Dålig rubrik förvisso, men även om det är gubbvarning på det, så tänker jag fundera över det jag fick med mig ut i livet och ställa frågan vad de unga får med sig idag?
Nej, det handlar inte om utbildning eller pengar utan om tro, livstro, livsinriktning, gudstro.

Vi var på KGF-stämma i Östersund. Kan ha varit hösten 1961 men jag vet inte säkert.
Det var mitt första möte med det Kristliga gymnasistförbundet.
KGF-are från hela Härnösands stift samlades varje höst och vår till en uppbyggelsehelg,
en höst- eller vårstämma. Från alla läroverk reste man och hörde på intressanta föredrag, bad tideböner och firade mässor, något mycket ovanligt, ja t.o.m. exotiskt på den tiden.

Höststämman i Östersund avslutades i Stora kyrkan med det vi idag skulle kalla en sändningsgudstjänst. Vid gudstjänstens slut gick alla fram till koret och bildade en halvcirkel. Fattade varandras händer i känslosam medvetenhet om att det nu dröjer länge tills vi ses igen. Och så sjöng vi vända mot altaret: Den stora vita här vi se, som tusen fjäll i snö sig te. Det är psalm 170 i vår nuvarande psalmbok, fast den gamla texten är mycket starkare. Psalmen besjunger det stora mötet, den stora höststämman i himmelen. Innan avskedet förenades vi i den gemensamma visionen, att en gång få ses därhemma hos Gud och sjunga hans lov.
Stunden var enormt känsloladdad, flera grät och alla längtade vi till nästa KGF-möte. Kanske det skulle bli på Hampnäs folkhögskola under jullovet, under vårstämman eller vid sommarmötet på Munkviken.

Sånt här fick jag med mig som livsgrund, trosgrund, som diskurs för mitt liv.
Vad får de unga idag med sig ut i livet?
Vilka vackra berörande stunder ger dem energi?
Var får de möta helighet, det som är Större?

I och med det vansinniga vietnamkriget reste sig en hel värld emot USA och såg istället socialismen som det enda hållbara alternativet till USA-imperialismen. I Sverige var religionen redan hårt kritiserad av Ingmar Hedenius, Herbert Tingsten m.fl. Men det var ett intet jämfört med Karl Marx’ läror om produktionsmedlen. På några få år ändrades många unga svenskas livstolkning från att ha varit den kristna enhetskulturens till att mer eller mindre bli dess motsats. Maos lilla röda ersatte Bibeln för många. Det finns ingen Gud, och om han finns verkar han enligt all historieskrivning stå på de besuttnas sida, makthavarnas och generalernas sida. Alltså ned med religionen! Låt oss bygga ett samhälle nedifrån, som inte är byggt på en schimär.
Många såg Mao Tse Tung (som han hette då) som den store frälsaren. Han lät mirakel ske i det fattiga landet i Fjärran Östern. Massorna fick mat för dagen genom en rättvis fördelning, skolbarnen hjälpte varandra istället för att konkurrera om betygen. Alla rikedomar överfördes till Folket för att distribueras åt var och en efter behov.

Sen sprack den bubblan. Socialismen var inte så gudasänd ändå. I Kina rådde en stenhård diktatur bakom de folkliga kulisserna. Enskilda ledare skodde sig på massornas bekostnad även i kommunistiska länder. 1989 föll så hela idén med Berlinmuren.
Och med ens framstod det fria kapitalistiska samhället som det enda alternativet.
Fri företagsamhet, så lite statlig styrning som möjligt, privatisering av statliga institutioner.

Nu har det gått mer än ett par decennier sedan dess. Och våra unga har ännu inte sett någon ljusning. I Sverige har kyrka och stat skilts åt. Landet har förändrats från en enhetskultur till en mångkultur. Och det är bra. Men välfärden plockas mer och mer ned från väggarna. Och de styrande vet inte riktigt hur det skall handskas med problemet. Inga tecken tyder på att den borgerliga alliansen lyckas mer än den rödgröna gjorde. Ungdomen kommer inte in på arbetsmarknaden. Utslagningen och därmed bidragsberoendet är stort.

Tre gudar har tagits ifrån våra unga, den kristna, den socialistiska och den kapitalistiska.
Och nu härskar Individualismen, Jag och mitt eget livsprojekt.
En ensam ångestskapande gud som ingen hjälp kan ge.

Jag är väldigt tacksam att jag fick med mig en gudstro på min livsresa. Att jag fick stå där med mina KGF-kamrater i ring kring altaret och sjunga Den stora vita här vi se.
Vi fick med oss något värdefullt, en styrka, en tilltro till livet:
Det finns en kärlek som följer oss, leder oss och en dag tar hand om oss när vi dör.

Men vad får de unga med sig idag..?
KGF-are i alla länder, förenen eder -
i bön!