Om wårtiden

Sonen har debuterat som kompositör.
Sonen har debuterat som riktig kompositör.
Sonen har debuterat på riktigt som en riktig kompositör.

Jag smakar på folmuleringen av första raden.
Hur ska jag skriva det så att det stora får vara stort utan pösig stolthet?
Stolt är jag så in i norden, men ändå mer fylld av - kanske det bör kallas kollegial respekt.

Igår sjöng Mattias' kör Collegium Cantorum vid en konsert i Uppsala domkyrka
ett verk av J.S. Bach,
ett verk av Arvo Pärt
och ett verk av Mattias.

Om wårtiden,
en kantat i sex satser till texter av Carl von Linné.
Den skrevs till Linnéjubileet ifjol men uppfördes inte förrän nu.

Den målade i spännande och varma kontraster vårtidens förhoppningar, människans förväntningar, den lilla blomman Linnea borealis och den mäktiga Kung Karls spira.
Och det i ett tonspråk som var förståeligt men samtidigt eget. Men framförallt kändes kantaten rätt och fylld av självförtroende, liksom kören som framförde den.

Som far blir jag förstås stolt upp över öronen, och förundrad över hur pojken har kunnat tänka ut något så stort och klä det i så vacker dräkt. Och jag blir glad in i själen för framgången, som man blir när ens barn har nått ett eget uppsatt mål, vad det vara må.
Som när L gav ut sin första bok, eller när K tog körkort och blev klar sjuksköterska.
Eller som när ungarna en gång lärde sig gå, räkna till tio, säga rr,
cykla, få lekkamrater, tuta flöjt, spela gitarr och sjunga.
När de gjorde bra från sig i skolan och kom in på sina utbildningar.
När de kom i hamn i sig själva, i sina relationer, i sina intressen.
Om man nu någonsin gör det.
Livet har sina uppförsbackar och sina nedförs-.
Som förälder hänger man med barna dit det bär.
Men igår var det upp, och det med besked.
Helt objektivt... Jag blev imponerad.

Och högt uppe i valven svävade de gamle som burit fram oss, närt och burit oss, gett oss rötter och vingar och en massa goda anlag att förvalta, varav det här var ett.
Thank you for the music!