Svinga svärdet

Jag har varit på två dagars prästfortbildning här i Härnösand.
Roligt träffa kollegor, både yngre och äldre.
(Ja så många som är äldre och ännu är i tjänst finns det inte nu längre.)

Särskilt roligt var det att prata med våra vignings-yngsta präster. Medan jag var biskopens adjunkt fick jag ju följa några av dem sista biten fram till vigningsdagen. Det är roligt se att de är så glada åt den tjänst de får stå i idag ute sina församlingar.

Men under samtalen med dessa kära nya präster kom tankarna:
-Måtte ni inte bli som jag blev!
Först var jag fylld till brädden av tvivel inför min vigning.
Tvivel på Bibeln som auktoritet.
Och tvivel på kyrkan som jag upplevde som oandlig och stockkonservativ.

Men snart efter min vigning i Luleå domkyrka den 17 dec 1972 sögs min törstande tomma själ in emot nylaestadianismen i form av en kollega och mästerpredikant som talade med makt och myndighet och icke som de skriftlärde.
Det blev väckelse bland Kyrkans ungdom i stiftet.
Mycket allvar, mycket allvar, och I tro under himmelens skyar.
Just ingen glädje.
Vi unga präster fick mycket att göra på ungdomslägren. Själavårdsbehoven var enorma.
Och mina inre tvivel motades med lovsång.

Det här funkar ju! Vi är på gång! Gud är mitt ibland oss!
På många sätt var det här en mycket lycklig tid i min tjänst som präst.

Men i min osäkra Simon Petrus-själ föddes också en säkerhet, som om jag nu visste Guds vilja och rätt kunde tolka hans ord. Jag var ju mycket anlitad som talare i såväl ungdoms- som församlingssammanhang och predikade om Andens gåvor och Andens frukter, vilket fyllde ett stort behov. Jag fick vara med om att vinna segrar för Gud och se många unga komma till tro och många äldre få ny kraft.

Gott och väl.
Men sjävförtroendet satt grunt.
Innerst inne var jag fortfarande osäker och fylld av tvivel.

När sedan mina släktingar och vänner började få problem i äktenskapet, såg jag det som min uppgift att tala Guds ord till dem och förehålla dem det orätta i att skilja sig. Jag vet om en, två, tre, fyra, flera såna fall, inför vilka jag idag bara känner Kyrie eleison, Herre förlåt. Jag svingade svärdet som Simon Petrus i örtagården och högg hos flera av mina vänner av ett öra för mer av mina förnumstiga gudsord.

En av dem talade jag med idag.
Och jag tror att han förstod hur ledsen jag idag är
för alla de domar jag fällde innan jag själv åkte dit.

Måtte mina yngre kollegor slippa den fällan.
Självsäkerhetens fälla.
Övermodets fälla.

Tack Jesus för din nåd över oss syndare.