Jag har fått en respektingivande sparringpartner här i bloggosfären.
En teologisk utmanare som har visat sig vara mycket träffsäker.
Hon heter E och säger de klokaste saker.
"kanske dendär gud också bara har människan", t.ex.
Jag anar tanken att Gud och människan är ohjälpligt hänvisade till varandra.
Att vi inte kan skylla på Gud när det händer saker som vi själva kanske är upphov till.''
Men jordbävningar? De är inte människans verk, eller?
Det min bloggkompis gör är då att lyfta frågan till en mycket högre nivå, en kosmisk. Hur vet vi vad som är gott och ont i det stora perspektivet. Vi tror oss ha de rätta begreppen om liv och död, men vad vet vi? Det kanske finns någon förklaring till Haiti-katastrofen trots allt.
Tänk om det värsta som finns inte är att dö..?
"Liv och död är kanske inte det vi tror", säger E så vist.
Jag kan inte annat än tacka för denna samtalspartner i cyberrymden.
Fast jag önskar jag kunde zappas över till Port-au-Prince med famnen full av hjälp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jan och Ebba, fortsätt era samtal--de är mycket berikande. Tack,båda två. Ulla
SvaraRaderaOj!
SvaraRaderaInte vet jag något om det där med gudomligheter.
Men jag uppskattar de här tankarna du sätter igång. Och gillar utmaningen att tänka som om det finns en gud. Det får mig att fundera över vad som är att tro. För inte är det väl det samma som att veta?
Nej, som jag ser det kan man inte veta. Men man kan känna starkt att det finns nåt utöver mig själv, utöver det som syns och hörs. Det är nog mer som att lita på någon, något...trust. Ulla
SvaraRadera