Prästvigningsdags

Vilken härlig dag det har varit. Först en genomgång med fyra prästkandidater inför deras vigning i morgon. Ge innehåll åt högtiden, instruktioner om hur allt ska gå till, när de ska sitta och stå och gå fram och gå tillbaka, och när de ska säga nåt och när de ska knäböja. Och få hjälp av domkyrkans diakon med att visa hur nattvarden ska dukas fram och delas ut. Allt för att ge dem största möjliga trygghet inför den stora dagen.
De har satsat en stor del av sitt liv för att nå fram till detta mål. Nu på upploppet är de trötta och spända inför prästexamen kl 13, som blir det allra sista provet innan allt är klart. Fast beslutna att nå sitt mål, men i stort behov av stöd och hejarop på målrakan.
Det är en fantastisk uppgift att få gå igenom högtiden, ge dem tydliga anvisningar och lugnande ord, men en ännu större uppgift att få påminna om det stora och starka i prästvigningen, allt fint, stort och betydelsefullt som ska ske under en och en halv timme i morgon, och veta att den stunden ska bära dem resten av livet som motivation för sin livsgärning och förhoppningsvis bli en källa till glädje och inspiration för dem.

Sen, i ett par timmars ledighet mitt på dagen, tog hustrun och jag skidorna och hunden och körde ut till stugan för att se hur den klarat den gångna veckans 25 minusgrader. Vi trampade oss fram genom den halvmeterdjupa, luftiga pudersnön. Och solen sken över vita fält, och bävern hade trampat upp en stig längs bäcken, och haren skuttat över bron upp på vår tomt. Snön gnistrade i det låga solljuset. Och där låg vår juvel och sov under sitt snötäcke. Jag fick skotta mig ner till farstubron Väl inne i stugan kunde vi konstatera att allt var okey och att vattnet villigt rann ur kranarna. Inomhus var det åtta grader vilken våra pelargonior tackade för.
En apelsinpaus men inte mer, och sen trampade vi tillbaka till bilen i vårt nya skidspår.

Och ikväll, en festlig prästvigningsmiddag i biskopsgården tillsammans med Malin, Evelina, Tove och Carola och deras närmaste, och representanter för deras missivförsamlingar och utbildningsinstitutioner, vidare folk från domkapitlet, rekryteringsgruppen, domkyrkoförsamlingen och stiftskansliet. Min uppgift var att tända alla ljus i ljuskronorna och vara toastmaster, samt leda aftonbönen på slutet. Och mitt i allt stod biskop Tuulikki som självklar och trivsam värdinna i sin nya biskopsgård. Det blev en fin avslutning av en alltigenom fin dag.

I morgon gör jag min sista dag som biskopens adjunkt.