70 år och 40

Nu är det sjuttio år sedan andra världskriget startade. Idag samlades ledare från de berörda länderna i Gdansk i Polen till en förmodligen rätt märklig högtid. Men deras uttalande låter som det enda tänkbara och hållbara: Aldrig mera krig!

Dagen före krigsutbrottet rasade Sandöbron och många arbetare omkom, sexton eller sjutton. Men den nyheten dränktes totalt av krigsutbrottet. Idag ligger resterna av brobygget på Ångermanälvens botten, och miljoner soldater ligger begravda världen runt till följd av krigsutbrottet.
When will they ever learn. When will they ever learn.

För fyrtio år sedan satte jag själv ner foten och totalvägrade värnplikt. En helt självklar följd av studentuppvaknandet 1968 med alla diskussioner om det var rätt att döda, om vems intresse som krigsindustrin skyddar, om vad en kristen livshållning kräver, om vad ett fredsuppbyggande alternativ till värnplikt skulle kunna vara osv.

Vi sjöng med Joan Baez, Bob Dylan, Pete Seeger m. fl. om det krigets vansinne. Vi såg filmen Krigsspel och skakades i vårt innersta över beskrivningarna av effekterna av ett kärnvapenanfall. Vi fruktade för både Sovjet och USA som skramlade mot varandra, och vi kände rädsla inför att sätta barn till världen. Vi avskydde det som USA gjorde med Vietnams folk. Och vi var många som hamnade i den enda protest som var kraftig nog. Att för den goda sakens skull sätta sig själv i klistret genom tjänstevägran.
Det kändes som bibelordet Kristi kärlek tvingar oss. Vi gjorde det vi kände var rätt. Om det sedan ledde framåt för vår sak, vet jag inte. Jo på en punkt kanske. Rätt snart började vettiga alternativ komma för dem som sökte vapenfri tjänst. Tjänst vid ungdomsgårdar är ett exempel.

På väggen i mitt studentrum hade jag en affisch som jag hade fått av min syster i USA. En målning av en fågelskrämma på en åker, klädd i militära kläder och med en hjälm till huvud och en rostig bössa som armar. Och över bilden stod:
WHAT IF THEY GAVE A WAR AND NOBODY CAME...