Äktenskapet

Jag lutar åt att Svenska kyrkan gör rätt i att bejaka könsneutrala äktenskap. Det sittande kyrkomötet ska nu bestämma oss i den frågan. Helt säker är jag inte. Det är nog ingen som hyser den minsta respekt för Bibeln som norm.
Frågan är svår. Skapelsetron säger mig att man + kvinna= barn. Samma skapelsetro bejakar även den mångfald som ryms i skapelsen, att några är vänsterhänta och några är homosexuella.
Alla domsord i Bibeln över sodomi och sex överhuvudtaget får mig snarast att ana att här har man trängt undan kärleksbudet. För äktenskapet har inte bara med vår reproduktion att göra, utan också med kärlek, gemenskap, sex.

Jag har en känsla av bävan inför detta beslut. Kyrkomötet kommer troligen att ha en maratondebatt med en mängd positioneringar, men kommer sedan att säga ja. Och då hoppas jag att det inte beror på att ja är det enda politiskt korrekta beslutet. Jag hoppas i så fall att det beror på ett profetiskt mod att stå upp för kärleksbudet som den övergripande normen, och för en grupp i vårt land som alltid varit ringaktad och misstrodd, ja föraktad av storhopen.
Jag hoppas i så fall att man säger ja till missionens ofrånkomliga inkulturationsutmaning. Jag menar att då det kristna budskapet möter en kultur, så måste det förkunnas så att det stämmer med kulturens grundvärderingar. Tjugohundratalets människor i den här avlägsna stammen som kallas svenskar måste kunna känna igen budskapet som ett gott budskap, inte ett förtryckande, orättfärdigt, ja oetiskt. Dvs samma mod som fick 1800-talets regimer att fördöma slaveriet och upphäva det, trots att Bibeln bejakade det utan minsta förbehåll.

Samtidigt - vart leder ett ja?
Till att alla gammelkyrkliga och högkyrkliga och väckelsefromma lämnar kyrkan?
Till att nästa fråga för kyrkomötet blir att bejaka månggifte?
Till att Svenska kyrkan blir isolerad i den ekumeniska gemenskapen?
Eller till att historien visar att vi gick före i en kamp som var oundviklig för rättfärdigheten?
Eller...
Vad tror du?