Molnen går högre nu,
regnet har slutat.
Marken tackar och skjuter fart.
Myrorna i närmsta stacken har lagat vinterns takskada
och är nu redo för sommarens projekt.
Jag går ner mot bäcken och till stugan på andra sidan.
Den ystra bäcken har lugnat sig en aning.
Vårfloden ser ut att vara över.En vit matta syns överallt under träden. Helt betagande.
Här och där har också en blyg blåsippa tittat fram.
Men dess fägring är kort och är nu helt dold av den vita mattan.
Men också vitsippans tid går mot sitt slut.
Våren är förbi och nu är det försommar.
Sipporna sträcker sig så nära solen det går, men skall snart vissna ner.
För nu kommer tronföljaren med fart: Liljekonvaljen.
Små smala spjut som skjuter upp ur marken för att leverera sin himmelska doft.
Och då får sipporna ge sig.
En som inte har gett sig är flugsnapparen.
Han sjunger sina arior med okuvlig tro på kärleken.
Liksom taltrast och bofink.
Liv och växt.
Försommaryra.
Pingst.
Nu är det försommar, säger du. Det är så svenskt. Här borta hör man "late spring, early summer, late fall, early winter..." men det är inte samma sak. Det är mest en tidsbestämning, säger inte så mycket mer. Senvinter, försommar, högsommar, senhöst däremot...de uttrycken målar en bild i huvet, har doft och ljud i sina namn, åtminstone för mig. Och när det är försommar, då kan man inte låta bli att längta hem. Tack för bilden, doften, ljuden! Syster U.
SvaraRadera