Ogenomtränglig står den där och bjuder surt motstånd.
Taggig så hemskt med alla torra grenar och kvistar.
Små granstackare som vissnat redan efter en meter eller två,
därför att de står bredvid en gigant och aldrig fick näring eller ljus.
Grenar som fastnat i fallet för tjugo år sedan och blivit kvar.
Och under alltihopa en tjock matta av kottar, barr och ris och förmultning.
Inte en blomma, inte ett blåbärsris.
Här är okrattat sen en hel generation tillbaka.
Så kommer jag med sax och såg och antar utmaningen.
Går på i två timmar så att svetten lackar.
Bort med alla torrkvistar så att barnbarnen får ha kvar sina ögon.
Bort med alla små omöjliga förkrympta granstackare.
Ner med några smågranar som får bli gärdsgård så småningom i stället.
Och ner med en björk som snön har förvandlat till en krok.
Bort med småaspar och sälgar som bara är i vägen.
Bort med mattan ända ner till jorden.
Och där spirar det.
Små tveksamma groddar som gärna skulle vilja upp men aldrig hittills orkat.
In med ljus, in med luft! Mycket ljus och mycket luft i snåret.
Såja - nu blev det ju rena helgedomen av fästningen.
Puh. Det här behövde jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar